Runristningar

Finns runstenar alltid på sin ursprungliga plats?

Många är de runstenar som flyttats från sin ursprungliga plats under åren, de flesta endast en kort bit. Ibland har de flyttats en längre sträcka på grund av vägbygge, ibland då en slottsherre eller annan hög ämbetsman önskade en runsten i sin park.

Längre flyttades två runstenar som Karl XI 1687 skänkte till Ashmolean museum i Oxford där de befinner sig tillsammans med fornfynd från hela världen.

1787, under Gustav III regeringstid skänktes en runsten till Skottland. Den är placerad i parken utanför slottet i Edinburgh.

Till världsutställningen i Paris 1867 lånades tre uppländska runstenar ut. Utställningen blev lyckad och stenarna belönades med bronsmedalj. Då de skulle fraktas tillbaka till Sverige tappades den ena runstenen (U1011 från Örby i Rasbo socken) ned i vattnet i Le Havres hamn.

Här skulle det sitta fint med en bild av stenenStenen var försäkrad i ett sjöförsäkringsbolag till en summa av 200 kronor. Försäkringsbolaget valde att betala ut beloppet, till Upsala universitets fornsamling där det sattes in i en räntebärande fond, eftersom det skulle blivit dyrare att bärga stenen.

Trettio år senare utfördes muddringsarbeten i hamnen och ur den lösa gyttjan lyftes en stor stenbumling upp.

Den förlorade stenen!

Stenen var oskadad och kunde återföras till Uppsala där den nu finns att beskåda i universitetsparken.
Stenen är ett av de verkliga konstverken bland Upplands runinskrifter och texten lyder:

”Vigmund lät hugga stenen till minne av sig själv, den skickligaste av män.
Gud hjälpe Vigmund skeppshövdingens själ.
Vigmund och Åfrid högg minnesmärket, medan han levde”.

Ristningen är osignerad men tanken går till de stora runmästarna Åsmund, Öpir eller kanske Fot?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *